Texter (Titlar)

Min Tarot-bana började med Tarotleken Rider Waite. Det var mest på grund av nyfikenhet jag hade införskaffat den. Det var minivarianten, bra och smidig att ha med sig överallt. Ett bra tag blev den liggandes i ett skåp, eftersom jag inte riktigt förstod vad jag skulle göra med den. Och nu minns jag inte riktigt hur det kom sig att jag tog den till mig på allvar.

Mina första försök till bekantskap var ganska trevande. Det var inte så mycket diskussioner om Tarotkort dåförtiden och jag hade inga bekanta som sysslade med detta. Jag utgick från den lilla instruktionsbok som hade följt med kortleken. Och på så vis fick jag min första inblick i uppdelningen av, till exempel, de olika sviterna. Jag kunde inte mycket om vare sig traditioner, symbolik eller grundtolkningar. Men faktum är att mina första läggningar ändå föll sig ganska bra ut.De var dock inte så omfattande.

Så småningom kände jag att jag ville veta mer om Tarotkorten, dvs jag ville veta allt och min bokhylla utökades med ett antal böcker om Tarot.En av dessa var Tarot- den gyllene vishetsläran (som jag tyckte var så tung i början)...En annan mer vardagsnära bok var Ylva Trollsvedens (Trollstierna) bok. Tarot, steg för steg.

Ibland är jag ganska pedantisk av mig. I det här fallet betydde det att jag ville lära in alla grundtolkningar, samt kortens historia och olika användningsområden grundligt. Så den första tiden med korten hade jag nog inte så många intuitiva upplevelser, då sådan inlärning ibland kan ha nackdelen att den tillfälligt blockerar andligheten.Det är åtminstone min erfarenhet. För mig tog det tid att släppa böckerna, som med tiden hade blivit fler.

Efterhand som jag öppnade mig för de intuitiva budskapen började jag uppleva att Rider Waite och jag inte trivdes så bra ihop. Jag kan inte sätta fingret på vad det var. Kanske var det bara min oerfarenhet. Jag sökte efter fler symboler, mer diffusa bilder som kunde stimulera min egen intuition. Rider Waite hamnade på hyllan och nu har jag den inte längre kvar.

Min nästa lek var Hanson Roberts. Den kom jag aldrig inpå livet. Trots att jag hade hanterat den i affären och där kunnat ta den till mig kunde jag inte bli riktig vän med den. Det innebär ju inte att jag tyckte illa om vare sig Rider Waite eller Hanson Roberts, utan bara att jag hade svårt att kommunicera med dessa.

Och så gick jag en Tarotkurs, som blev min första mer djupa insikt i Tarotkortens hemligheter. Min lärare använde sig av Thoth Tarot och jag visste direkt att den leken skulle bli min vän. Så jag införskaffade denna lek som under åren givit mig så många insikter, så många förtroenden och så mycket kärlek. En del kanske tycker det låter dumt att tala om kärlek i dessa sammanhang, men det var/är min upplevelse när jag arbetar med mina kort.

Men en dag hade något konstigt hänt. Min tarotlek vägrade svara. Det var en ganska jobbig upplevelse. Det kvittade vilka kort jag la upp - svaren uteblev. Först tänkte jag att jag var låg i mina energier eller så... fick ju inte någon enda flash. Och min kunskap om grundtolkningar var till ingen alls nytta. Jag tänkte på att jag kanske förlorat min förmåga. Jag tänkte många tankar. Och en sorg uppstod inom mig. Jag insåg hur stor del jag givit dessa kort i mitt liv, i min vardag för mitt sätt att hantera vardagen och dess problem (av olika dimensioner).

Men det fanns liksom inget att göra, svaren fortsatte att utebli. Ju mer tid jag ägnade åt detta, desto mer låst blev situationen. De kort som förut vibrerat av energi var som döda.Jag började fundera på om Thoth ändå var fel lek för mig. Kanske saker och ting hade förändrats... Så jag tittade på några nya Tarotlekar. Och detta var inte så värst längesen.

Jag kände att jag var klar med både Rider Waite och Hanson Robert - och nu fastnade jag för en lek som heter Arcus Arcanum.

Direkt när jag öppnade denna lek for flashar genom mig som aldrig förr. Varje kort gick direkt till mitt hjärta, mitt sinne, min förmåga. Kärlek! Jag tror jag höll på med denna lek nästan en hel dag. I ren glädje.

Så sneglade jag på min Thoth... och jag fick känslan av att den var sur. Den låg där så livlös, som en gammal tjurig gubbe och vägrade svara. Varför hade det blivit fel? Varför var den ovän med mig?

När jag berättade detta för min väninna så frågade hon sin lek. Och den berättade att min lek var ledsen och besviken. Anledningen var någon speciell händelse, på vilken jag inte hade förberett min lek. Och nu var den förvirrad.

Jag låter min Thoth vila en tid. Jag tror att vi en dag kommer att förenas igen, men att det inte får forceras.

Nu har jag förstått mer.Jag har fått ytterligare en insikt, förståelse. Och jag vill gärna förmedla den till andra. En Tarotlek är inte bara en sak, den är även en själ och måste tas om hand på bästa sätt. Ge den av det bästa, kosta på den ett vackert tyg, lägg inte korten på t.ex. en bordsskiva, använd tyget att lägga på. Rena leken med rökelse som innehåller Salvia, t.ex. Smudge och förvara den gärna tillsammans med en kristall. Att sortera upp leken i sviter och nummerordning rensar ut energier från tidigare läggningar. Gör detta ofta.

När man provar nya saker med sin lek, nya stjärnor eller ovanliga frågor - förbered leken. Klargör alltid din avsikt och var lyhörd för vad korten vill och känner.

För vissa individer kanske detta låter helt utspejsat. Men det är min sanning som jag vill dela med mig av. Andra kan ju säkert hamna i samma situation. Mitt råd är då att prova en annan lek.

Kan det vara så att även en Tarotsjäl behöver semester?