Katarina
Vi kallade henne för Katarina.
Morfina.
Istället för de farliga, laddade orden som morfin, heroin med flera narkotiska preparat.
Drogen personifierad.
En demon.
----------------------------------------------------------------------------------
Det är omöjligt att säga vilken veckodag det var den dagen.
Plötsligt fanns hon bara där – Katarina.
Hon satte sig bredvid Lisa i tv-soffan och luktade något som var svagt bekant. En parfym från det förgångna kanske, en minnenas parfym.
Redan när hon klev in i trappuppgången den eftermiddagen visste hon att något var fel. Känslan fyllde henne med fasa . Hon gick med försiktiga steg , för att inte höras, fram till första trappsteget i trappuppgången. Nu skakade hon av skräck. Något var fel. Hon kände det i sitt hjärta som kändes som det vuxit och fastnat i halsgropen. Och hon kände det för varje andetag som hon knappt vågade andas.
Det var ju bara tillfälligt, bara en liten stund som hon hade lämnat sonen ensam i lägenheten.
Hon borde aldrig ha gjort det. Inte ens för en mikrosekund. Det var så det kändes nu.
Förnuft och sans var inte närvarande.
Insikter och kunskaper om att ett barn, som just fyllt 13 år, mycket väl kunde lämnas ensamt hemma , fanns inte med längre.
Hennes ”detet” tog över.
Alla hennes krafter mobiliserades inför den potentiella faran och en pulserande ström av blod rusade uppåt i hennes kropp, som en slags inre gejser i full affekt.
Det var när hon såg att hela övre hallen var fylld av blod som fortfarande flöt och bildade små rännilar , vilka precis nyss hade börjat sin droppande färd nedför det första trappsteget.
Ytterdörren var öppen och verkade le ett blodigt leende fyllt av ironi. Svart, tomt och ödesmättat gapade dörrhålet mot Lisa när deras blickar möttes.
De var unga och nyfikna.
De gick utefter järnvägsspåret och det var för jättelängesedan.
Lisa blev kär. Hon blev kär i Bengan. Och hon upplevde sig som utvald.
Med sitt dåliga självförtroende – och med sin liljekonvaljdoftande, bleka ungdom, hans skönhet och hans charm.
Känslan är ogripbar, den hörde till den tiden och tider kommer inte tillbaka. Tider skapar minnen och nostalgi. Och lidande.
Lisa var nästan 15 år och hon blev passionerat kär. Den där natten medan de gick utefter järnvägen.
Nyss hade Lisa varit ett litet barn. Trygg, älskad och uppvuxen i en familj som ännu inte blivit ytterligare ett nummer i skilsmässostatistiken.
Och om Katarina visste hon inte så mycket. Men hon hade hört hennes namn.
De hade alla sår.
MorfinaKatarina kunde lindra smärtan. En liten stund. Hon var varm, god och lycklig.
De fick för sig att de hade hittat hem till sist.
Felet var att de var alltför unga, alltför godtrogna, alltför oerfarna.
Fyllda av tillit öppnade de sina unga, sköra hjärtan i kärlekens namn.
För dig Katarina.
… så finns det ett magiskt budskap i varje andetag man andas in i sin unga, vackra, vita själ.
Man älskar kärleken.
Hormonerna lever rövare och man är så ensam och rädd och övergiven.
De vuxna kan aldrig förstå!
Hur som helst kunde de, på den tiden, inte förstå, att de vuxna, de gamla, en gång också varit unga.
Inte i vår tid.
Men med samma längtan, önskningar och hopp, precis som vi.
Lisa föll i hans armar medan den unga elden brände sitt bomärke i hennes ännu så unga själ.
Ja, tiden råkade backa. Det var för att Morfina Katarina hade satt sig hos Lisa i soffan.
Hon luktade något bekant och Lisas gamla hjärna började reagera på de energier som sändes ut.
Eller på den doft som gick rakt in i hennes hjärna.
Och aktiverade de minnen som tiden skickligt hade arkiverat i sina mest förbjudna gömslen.
Lisa och Bengan.
Allt de ville var att få slippa smärtan.
Om så bara för ett ögonblick. Livets smärta. Som ibland kallas för ångest.
Vad hände egentligen? ---------------------------------
Och varför hade Katarina kommit hem till Lisa igen? De var väl färdiga med varandra för många år sedan.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Och hoppets stjärna lyste klarast av dem alla.
Barnaögon glittrade som reflexer i vatten de soligaste ungdomsdagarna.
Å Katarina, Lisa minns ,och klumpen i halsen exploderar plötsligt i en flod av tårar.
Ingen känner ditt innersta väsen, Katarina. Ingen förstår din mening, inte vad du vill.
Du låter våra älskade och söndertrasade själar lysas upp i helandets alla underbara färger. Du låter oss se våra älskade små en stund. Sedan låter du dem försvinna in i din flyktiga dimma.
Det krävs mod att leva i en värld där det man älskar mest av allt, gång på gång tas ifrån en.
Och du vrider dig i skratt när de svagaste faller för din makt och dina löften.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Min kära Katarina...
Du tar och du ger, du är demonernas härskarinna. Våra mest känsliga själar fångar du i ditt nät. Det du vill är att komma åt våra känslor.
Katarina , du är en seriemördare utan dess like.
Du tar de mest älskade och lovar guld och gröna skogar.
Medan du hånler och kammar en hårslinga från ditt ansikte.
Du är den sämsta av drottningar.
Jag hade kunnat respektera dig. För din förmåga till makt över mänskligheten.
Men visst är det något som fattas, Katta?
Du äger själarna.
---------------------------------
Vi hade inte kunnat tänka oss att vår kärlek kunde få konsekvenser. I själarnas gyllene förening skapade vi nya lidande liv.
Eller i vår enfald.
--------------------------------------------------
Katarina, sötis, ingen kan få mig att känna mig mer kluven än du. Men jag vet att du har fel, du är en demon som lever av det du gör.
Ibland tänker jag att du lider, min drottning, som undersåtarna du har i ditt grepp.
Det är väl inte helt lätt för dig heller.
Någonstans i mitt i n t e medvetande tror jag att jag kanske kan förlåta, eller iaf förstå dig.
Din smärta.
Katarina.
----------------------------------------------------------------------------------------------
Katarina vad är det som du behöver och vem är du?
Jag gissar att du är demonernas demon, en fallen ängel. En ganska intelligent, en intelligens som gör att du alltid lyckas vinna.
Jävla Katarina , min vän, min rival, mitt livs karma..
Du vann igen, du vann med dina infekterade, sjuka och variga påhitt.
Katarina, du bränner dina broar, men du fattar inte.
Nu är det krig!
-----------------------------------------------------------------------------------------------
Mina känslor för dig är ambivalenta. Du ger och du tar.
Och när du lutar dig tillbaka i bästa länsfåtöljen och lojt rullar dina tummar,
kan man se ditt dolda, nöjda leende bortom fasaden
Din mask, din förklädnad.
Som lurat så många.
Och som ska luras igen.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Inatt drömde jag om dig, Katarina.
Jag drömde om hur du stal min kärlek och mitt allt i livet.
Och jag slog på dig och sparkade dig.
Som om jag skulle kunna döda dig. Hah!
Sedan kom ångesten.
Över att ha försökt döda den de älskade.
Du, som också var någons kärlek och någons allt i livet.
-----------------------------------------------------------------------------
Du lurar mig inte mer.
Jag känner dina grepp och dina påhitt.
Du är djävulinnan och demonen i mitt liv.
Du är smart, intelligent, manipulativ.
Men du kan inte lura mig mer.
----------------------------------------------------------------------------
Det är inte de jag älskar som du visar mig.
Det är endast deras spöken, skuggor, något helt annat.
Jag har skrikit och gråtit.
Vad hjälper det?
När det är dina barn, Katarina - produkten av din skadeglädje.
För att du blev dömd att vara den du är.
Demonernas demon personifierad i mitt barns skal.
-----------------------------------------------------------------
Du vill ha respekt.
Det kan du få. Jag kan respektera dig. För det jag vet om dig.
Och om din för evigt fängslade själ.
Det är både sorgligt och tragiskt.
Det innebär dock inte att jag ger dig mitt liv eller min kärlek.
Eller offrar åt ett beläte det jag älskar mest av allt.
----------------------------------------------------------------
Men vet du vad, Katarina...
Jag tror du vann ändå.
Känner att mina gränser har sprängts.
Att jag inte orkar mer.
Inte den här dagen.
--------------------------------------------------------
Det är inte första gången, Katarina!
Som jag säger till dig sanningen om dig.
Du är manipulativ, destruktiv, utsugare en bedragare och ett beläte,
en som lurat så många unga, så många älskande och så många
familjer.
Men, en sak - jag kommer aldrig att ge upp.
Min kamp emot dig.
Och alla dina små försök att fånga ytterligare ett barn i ditt klistriga nät.
--------------------------------------------------------------
Tider kommer och tider går, det sa han som skrev om Tomten, Viktor.
Eller tidevarv använde han sig av.
Allting förändras.
Kommer du ihåg när jag låg trygg och älskad i dina armar?
Kommer du ihåg hur vi förstörde allt i vår ungdomliga okunskap?
Utan dig, Katarina
hade vi nog fixat det?
------------------------------------------------------------------
140918
Sorgen är här igen.
Välkommen sorg!
Ditt välbekanta ansikte, som jag har fejsat så många gånger förut.
Och sorgens knivskarpa energier sprider sin energi och fräter sönder oss.
Ända in i själens djupaste djup. Och ditt mörker som faller över varje föremål,person och plats, som påminner oss om dig
Katarina, du låter oss leva i din dödsskugga.
I ditt skuggland lever vi som i Bibeln men utan en Gud.
Du lurade barnen att vi aldrig älskat dem, att de blivit känslomässigt avvisade
Barnen som vi älskat mest av allt.
Mer än våra ynkliga, spröda liv.
Och som vi älskar nu och för alltid.
Men när du svingar ditt trolldomens stjärnbeströdda spö är det du som är kärleken
I de förvridna hjärnorna du byggt från de hjärnor du först slagit i bitar och krossat.
Och du ger aldrig upp, jag vet. Inte förrän den dagen våra barn slutar andas.
Och om efter det, vet väl ingen
Eller om du följer dem i döden också.
Om min kamp vet du inget, och inte barnen heller.
Du är kärleken och värmen - jag är avvisandet och iskylan.
Och jag tänker inte ta det! NEJ, det tänker jag inte ta emot från varken dig eller barnen!
Bedövningen kommer att släppa för att till slut inte räcka till för att tina de frusnas hjärtan.
20140926
Katarina, som en marionettdocka sprattlar jag inlindad i dina fingrar.
Du har tagit min kraft, fått mina fötter att tappa kontakten med marken.
Och det värsta är det iskalla skrattet. I känslornas och längtans hav låter du mig simma fast i dina trådar, i lidandet och smärtans hav., där inte ens hoppets varma låga orkar brinna för vågornas brus.
Du krossar och river sönder, det roligaste du vet är att förstöra relationer och att luras. Och så övertygande är du att du får de man älskar att gå de breda vägarna. Som så småningom smalnar av och tar slut. Allt som är viktigt i mänskligheten förstör du med dina lögner. Din lögn som säger - allt blir bra och ordnar sig när du är med mig.
"Du sårar oss:
Ett emotionellt vakuum och en våldtagen själ, totalt berövad på frid och livslust...
Dagarna går och fasaderna är framgångsrika när energin är tillräcklig, men kollapsar som krossat glas omkring mig när jag ser mig själv i spegeln och inser att jag endast är ett långhårigt slödder med smärtor som eskalerar för varje dag som går, och med vilda drömmar som tynar bort ju äldre jag blir. Ni som kritiserar mig, har jag ens haft några fucking valmöjligheter? Jag tvingades in i en kall och dyster värld med inget eller ingen förutom min gitarr, och trots att jag kan spela tills fingrarna blöder är min passion förblindad av denna helvetiskt mörka och miserabla atmosfär.
Varför skriver jag ens för... FUCK det här och livet i allmänhet. En sak vet jag. Det är betydligt lättare att förstöra än att skapa - och lagen om alltings jävlighet står skriven i skyarna. Jag orkar inte blunda och jag orkar inte acceptera... Så jag lutar mig bakåt och låter livets sadistiska gudinna dansa sin djävulska dans med mig." av Jesper Åhlin
140927,
Fuckin demonen vrider sina sju huvuden. Den är hungrig och blir inte matad, Det är du som är den demonen. Du har besatt våra barn och de sköraste själarna. När du känner smärta känner vi din smärta, tills den bränns sönder, förkolnar till små flagor som svävar ut i universum. Men som föds igen och igen. I någon annan hungrig, utsvulten själs dystra kammare.
20141020
Käre lille barn, vad händer där på din gränslandets resa? Det är allvar nu. Ditt liv på en skör tråd, och vi som älskar dig döende i förtvivlan.
Men ur dina käftar slet jag det jag älskade, din dåliga andedräkt och ditt infekterade tandkött, jävla Katarina... Du kan inte vinna över mig, du är Djävulens sändebud, men jag är Guds. Du äter inte det jag skapat. När dina blodröda läppar sluter sig kring mitt barns kropp, kommer du själv att lida mest. Du kämpar mot ljuset. I mörkret.
141103
Det finns en speciell magi i ungdomen. En längtan och en nyfikenhet. Världen består av så mycket och så många. Där har du din chans Katarina. Du attackerar våra unga, våra barn om det krävs. Lovar dem allt. Medan du skrattar så du kiknar, Katarina..
Katarina, jag provade att släppa dig fri, låta dig dansa
din hysteriska dans i mitt eget liv. Jag provade att
hata dig och motarbeta dig. Maktlösheten. Hjälplösheten.
Sjukligheten. Du och jag har nu nått vägs ände. Jag
släpper dig fri igen. Men din dans får du dansa med
någon annan från och med n u.Jag finns inte mer, jag har
gått sönder, det går inte skada mig mer. Jag trodde
tårarna hade tagit slut, men det hade du inte. Allt har
du inte tagit från mig. Inte min medkänsla och empati.
Men krigaren i mig har sakta dött av den växande svulst
som representerar hela ditt väsen. Jag hatar dig inte.
Du är oövervinnerlig. Du kommer alltid att finnas.'
Du dödade mina barn.
stödord: Under sängen på sjukhuset, utanför fönstret
